På sjuttiotalet började jag arbeta på en skola där förskolan för sexåringarna hade sina lokaler vägg i vägg. Där i soffan satt en mjukisdocka i vuxen storlek. Jag hade aldrig sett en sån docka och undrade naturligtvis. Meningen med den var att den kunde ge trygghet åt barnen. Förfärligt! Den försvann ganska snart men jag kan fortfarande tydligt se den röda mjukisdockan framför mig.
När jag häromdan läste den här artikeln i GP så tänkte jag naturligtvis på sjuttiotalsdockan. Nu är det de gamlas tur.... Lika fruktansvärt! Måtte jag aldrig drabbas av en robotkatt.
